Det är synd det där med vänner. Hur människor man känt, blir till folk man kände.

Folk man pratat med många av sina innersta tankar, åsikter, problem. Folk man skrattat med, haft kul med, hittat på saker med och bara allmänt hängt. Jag har en massa människor, som jag känt. Inte längre. Antingen av att vi glidit isär, nån av oss har flyttat, eller att något hänt och man bråkat. Ibland av missförstånd, ibland av ren elakenhet. Och tänker man på det är det mest egentligen tråkigt. Tråkigt att det som hände, faktiskt hände.

Sen finns ju alltid nån liten konstant tävling hos "gamla vänner". Då man lite "tävlar" om vem som har roligast och bäst liv, vem som är snyggast, har mest saker som händer i vardagarna osv. Även detta konstanta skitsnacket. Pikar. Vad som helst. Man snackar för att såra, för att visa nån meningslös "poäng", för att få uppmärksamhet. Det är faktiskt väldigt synd. Nu kommer vi tillbaka till det första, men att den personen man delat så mycket med, skrattat så mycket med, pratat så mycket med ska man sen försöka "ta ner". Vilket jag tycker är det jobbigaste i allt snack. Att man snackar om sina gamla vänner, men även nya. Jag menar, de personerna är dina vänner, de människor du känner, och de människor vars tankar du känner till. Då tycker jag det är synd, hur man sedan vill försöka sänka sen genom prat och text. Jag menar, varför? Du var ju den som visste att hon var svag för "det", men ändå säger du att hon är "det". Till exempel. Tycker bara det är så synd det där, att man snackar. Dock håller jag mig undan dedär så gott som de går, jag är inte perfekt men jag hatar skitsnack och bidrar inte gärna med att få någon människa att må dåligt.

Synd är det även hur man går förbi de människor du en gång kände så bra, och lossas som du har noll koll på personen. Det gör alltid mig jätte"nervös", i dessa situationer då jag inte riktigt vet hur jag ska göra. Hälsa? Le? Titta snett? Titta åt ett annat håll? Säkrare i denna situation blir man dock med tiden, ju längre de var sen man "gjort slut" med sina vänner, desto lättare är de att vet vad man ska göra. Vilket oftast blir att le lite, ibland även hälsa och fråga hur läget är. Varför? För att de gått längre tid och vi glömt de? Vi har lagt ner stridsyxan? Vi saknar den andra? Jag vet inte.

De är alltid en massa jäkla spel här i livet som alla spelar. Allt har baktankar, och de val du gör kan alltid komma och bita dig i rumpan. Vet inte riktigt vad jag få ut med denna text, men kände bara för att skriva lite då jag lyssnade på lite sentimental musik nyss och bara kom och tänka på några gamla vänner sådär, haha.

Ångra aldrig någon, som någon gång fått dig att le och må bra.