First time
Igår var jag på sjukhuset i 5 timmar ungefär, då jag fick
min första droppbehandling.
Eftersom det var första gången så skulle jag stanna 2 timmar efter droppet var klart ungefär, bara för att det skulle se hur jag mådde efteråt. Och så kommer det bli det första 3 gångerna. Mamma var med i vanlig ordning, och det var skönt. Mat fick jag också, haha var typ det viktigaste för mig. Matmonster!
När jag var klar mötte jag iaf upp Clara på stan och vi gick runt lite, sen följde jag med henne hemme en liten stund också innan jag åkte hem.
Heartbeats
Jag var på sjukhuset i torsdags för att träffa min Reuma läkare. Vi skulle kolla upp hur jag mådde, hur mina leder såg ut och hur min medecinering går.
Jag har andvänt ebetrex, en medecin som införs via spruta som jag själv ska ta i mitt ben 1 gång i veckan. Vad hade hon förväntat sig? Att jag hade tagit den 1 gång i veckan lydig varje gång? Jag har haft en enorm spruträdsla men alla mina tripper på sjukhuset har fått min avvänjd från de vanliga spurot, i arm, finger, handled osv. Men har fortfarande svårt för de större. Men att ta en spruta själv 1 gång i veckan, att själv sticka in den i mitt ben är jättejobbigt. Så fort jag tänkt, eller tänker på det mår jag bara illa. Sen kanske det sitter i mitt psyke, absolut att jag förstorat det själv. Men det hjälper inte mig för det. Men det blir en sån jävla process, jag hinner inte andas mellan sprutorna. För först laddar man och mår dåligt inför att ta den, sen tar man den och mår jättedålig, sen mår man dåligt efter den. Sen har en vecka gått och det är dags för den igen. Jag hinner inte andas.
Sen har jag även varit skit dålig på att ta sprutan nu i sommar just för det är jobbigt, men också mycket för att jag är rätt så nyfylld 18 åring och med min spruta får jag inte dricka alkohol. Så det är klart att jag vill ut och festa med mina kompisar och dricka alkohol. Det är inte konstigt tycker jag. Så då har jag hoppat över den.
Så jag och min läkare kom iallafall fram till att jag ska sluta med sprutan, absolut inte pga. av alkoholen eftersom alla medeciner som man tar pga. reumatism får man inte dricka alkohol till. Utan för det är så otroligt jobbigt för mig med sprutan.
Jag ska börja med en medecin som heter remicade, som man får via dropp. Gulp. Har aldrig gjort det förr, men det ska nog gå bra. Hellre det än spruta om man säger så, hehe.
Ville skriva av mig
Människor tror sig alltid kunna sätta sig in i människors problem och tankar genom livet. Ibland kan man förstå, om man vart med om liknande eller har man en sjukdom kan man förstå vad den andra genomlider. Men vad det än är, så kan en människa aldrig förstå en annan människa fullt och helt. Alla människor upplever allt i livet på olika sätt, på sina egna sätt.
Men är det någonting jag verkligen önskar, så är det att någon skulle kunna förstå sig på känslan, min känsla av att ha reumatism. Känna hur ont man har, men ändå inte vilja ta sina mediciner pga. av dess biverkningar. Jag mår jättedåligt av de flesta tabletter som ligger receptbelagda som jag ska ta, eller så går jag upp fleeera kilon. Inte så kul när man är en artonårig tjej. Då önskar man folk visste, att man går upp i vikt pga. av mediciner man måste ta pga. sin sjukdom. Inte att folk ska snacka bakom min rygg, och tro jag bara gått och blivit fet och skiter i det. Samhället är ju som ni alla vet, otroligt fixerade vid vikt och kroppens figur.
Eller hur lätt läkare eller mamma har att säga, även får det att låta som värsta baggisen att jag bara ska ta den där jävla sprutan en gång i veckan. Se så, stoppa den i ditt ben och ta den bara. Förlåt men det funkar inte. Inte för mig. Varje gång jag tänker på den där sprutan blir jag illamående. När jag väl sen sitter där och sticker sprutan i mitt ben och det bara spänner och svider i hela benet i väntan på att all vätska ska in, tar ut den och inte vill röra mig på typ 5 min för det göra så himla ont i hela benet. Då vill jag att folk ska förstå att för mig är det inte så himla lätt som det ser ut eller verkar. Även hur lätt och enkelt jag berättar att det är för folk och mina vänner. Jag gissar att man mitt i allt vill fortfarande visa sitt starka jag, vill visa sitt starka jag på det ställe man är som svagast. Detta är inget jag vill, jag vill att det ska vara lätt att ta den. Slippa smärtan som kommer om jag inte tar den. Men det är så fruktansvärt jobbigt.
Att ha det här gör ont, det skadar. Inte bara fysiskt men också psykiskt. Jag bara önskar någon förstod.
Leave you blind
Imorse började dagen med att jag vaknade klockan 7, alltid en höjdare på sommarlovet!! Skulle till sjukhuset, ska få en ny läkare samt sjuksköterska. Fuck. Älskar min andra sköterska Anita, hon är bäst.. Tar idag spruta en gång i veckan, men min nya läkare ville fördubbla dosen på den då det jag har nu inte hjälper. Samt fick jag en annan medecin som ska dämpa mina smärtor på kvällen när jag sover, så de ska jag ta varje kväll plus en annan till. Kul, jag ska bli knarkare igen! Usch, allt blir bara för mycket ibland. Gick iaf när mötet var klart och prata med min gamla sjuksköterska, det var skönt. I'm really going to miss her.. Det är få inom läkaryrket jag litar på.
